tfyguhijokpå
Jag vet inte hur mycket man tål att ta. Hur mycket ord man kan klara av. Ord som bjuder in sig själva och bygger ett hem i mitt bröst. Inne i hemmet är det varmt och mysigt som det ska, men fasaden är hård och vass och gör mest ont. Ont och kallt och jag, jag är inte välkommen in, för du, du slängde min nyckel i havet. Och jag kan inte. Kan kan kan inte.
