Allting runt omkring mig gick i ultrarapid, och jag hade inga veckor, inga dar, bara en röra av en massa tid
Stressar för att hinna
leva
för att
finnas till
för att
älska
Jag gör
tiohundrafemtioelva
saker
på en gång
och vet att
jag
inte kommer
hinna
hälften
Jag trasslar in
mig
i något främmande
och faller tillbaka
i gamla
vanor
i neonblått och rosa
i en värld
där ingenting är
som det är
som det var
Kallt och grått
men något
någon
lyser upp
trots att mina
trötta
ögon
knappt kan urskilja
tyda
När tar det slut?
Kommentarer
Trackback
