Och om du bara visste. Som jag gav mig till dig, gav jag mig inte till någon. Jag hade förlorat den förmågan, tills jag mötte dig.
För ett tag var det lugnt.
Jag tänkte inte på det så mycket,
inte som innan,
inte som jag brukade.
Ett tag var det lugnt,
men nu kom det ifatt mig igen.
Andetagen,
orden,
svetten,
händerna mot min hud.
Ögonen,
svarta av hat,
ändå så nöjda.
Aldrig tystnar rösterna helt,
men ett tag var det lugnt.
Aldrig försvinner dem,
och nu skriker dem efter mig.
Jag knyter händerna,
redo att slå tillbaks.
Du borde ha spö,
det borde ni allihop.
Ser jag er ska ni få spö.
Våga bara röra mig igen.
Ni har ärrat mig tillräckligt.
Aldrig kommer det försvinna,
aldrig någonsin låter ni mig vara ifred.
Kommentarer
Trackback
