My blood's sweet for pain.
Man kan väl åtminstone vara
hygglig?
Jag kommer ändå aldrig bli
densamma.
Man kan väl åtminstone visa lite
hänsyn.
Jag är ändå redan
borta.
Hej då,
adjö,
ha det bra.
Förlåt!
Och om du bara visste. Som jag gav mig till dig, gav jag mig inte till någon. Jag hade förlorat den förmågan, tills jag mötte dig.
För ett tag var det lugnt.
Jag tänkte inte på det så mycket,
inte som innan,
inte som jag brukade.
Ett tag var det lugnt,
men nu kom det ifatt mig igen.
Andetagen,
orden,
svetten,
händerna mot min hud.
Ögonen,
svarta av hat,
ändå så nöjda.
Aldrig tystnar rösterna helt,
men ett tag var det lugnt.
Aldrig försvinner dem,
och nu skriker dem efter mig.
Jag knyter händerna,
redo att slå tillbaks.
Du borde ha spö,
det borde ni allihop.
Ser jag er ska ni få spö.
Våga bara röra mig igen.
Ni har ärrat mig tillräckligt.
Aldrig kommer det försvinna,
aldrig någonsin låter ni mig vara ifred.
Now taste, all i never needed, all i ever wanted, so hold on to surrender.
När jag tänker på lycka får jag upp den bilden i huvudet.
Du och jag som går där, tillsammans, igenom stan. Det är sommar, du är alldeles gyllenbrun och levande. Vacker på ett sätt som få kan vara, för du glöder likt solen. Jag har aldrig sett något finare, och du gick där med mig. Den tanken är ganska ofattbar. Jag skulle bara hämta mina sandaler, och du, ja, du och ingen annan gick där bredvid. Jag hade ont i mina fötter, men du gjorde det omöjligt att tänka på det.
När jag tänker på lycka, då tänker jag på den gången, den dagen, och dig, i dina ljust ljusblå jeans och din rosavitrandiga tröja.
Då var jag lycklig.
Du och jag som går där, tillsammans, igenom stan. Det är sommar, du är alldeles gyllenbrun och levande. Vacker på ett sätt som få kan vara, för du glöder likt solen. Jag har aldrig sett något finare, och du gick där med mig. Den tanken är ganska ofattbar. Jag skulle bara hämta mina sandaler, och du, ja, du och ingen annan gick där bredvid. Jag hade ont i mina fötter, men du gjorde det omöjligt att tänka på det.
När jag tänker på lycka, då tänker jag på den gången, den dagen, och dig, i dina ljust ljusblå jeans och din rosavitrandiga tröja.
Då var jag lycklig.
När hjärtat slutat slå, hör du blodet rusa i din kropp för att tillslut tystna. Då finns du inte mer.
Jag tar ett steg,
Jag rör mig,
kollar på mina fötter.
”Är dem mina?”
tänker jag,
"Är det jag som rör mig?"
Jag säger något,
Jag säger något,
uppfattar inte vad.
Ett ord,
det låter som en viskning.
Vad var det?
Vart vill jag komma?
Jag rör mig,
jag pratar,
jag andas
och jag lever.
Tror jag åtminstone.
Men vart vill jag komma?
