Knyter mina skor och går tillbaka in igen.
Skulle städa, men röker för många cigaretter. Har ont i varenda kroppsdel och huvudet är tungt. Idag är jag inte på topp, men det kommer. Det är väl som Håkan säger, att man måste dö några gången innan man kan leva. Men egentligen, hur många gånger är några? För ja, snart orkar jag inte.
Ja, jag vill säga att jag älskar dig men det är för tidigt än.
Denna blogg kommer övergå till något annat, då jag inte längre kan formulera mig på samma vis. Skriver för långa meningar utan att kunna sätta punkt, och glömmer bort allt vad styckindelningar är. Glömmer bort att forsätta skriva och lämnar rummet.
Längtar efter svala sommarnätter, brunbrända ben och fräknar. Vill så gärna, men vågar inte. Vet inte när jag har kommit över eller när jag känner och vad ska man då säga? Tänker på kyliga junikvällar, intrasslad bland armar och får en snabb kyss innan spårvagnen ska gå. Rådjursögonen som letar in i själen. Samtidigt gnager besvikelsen på en vän i någonstans långt där inne. Berusade huvuden och tunga ben, men ett fladdrande hjärta. Vågar jag sänka garden? Vågar jag bli sårad igen? Jag är för svag för sånt här.
